Färes Historia

Sedan skolans start 1996 har många elever, föräldrar
och personal passerat och lämnat sina spår på ett eller annat sätt.

/Skolföreningen Växthuset

Vad hände när?
1996 Skolan startar i Sibbhult Balkongen och Terrassen byggs till
1998 Mässen köps till
2003 Hagen tas i bruk
2012 I december detta år startar förskolan i Knislinge
2015 Förskolan flyttar in i sina permanenta lokaler
2018 Förskolan startar upp ny förskola i Broby
2019 Sibbhults fritidsgård köps in

Thomas & Lena Lilia – Grundarna av skolan

Färe Montessoriskola – en tillbakablick på Färes historia. Hur allting började.

Vi hade en dröm. Den föddes i vardagen, i mötet med små och stora elever på särskolan i Broby.
Deras svårigheter var väl dokumenterade, man sa att de hade särskilda behov. Vi såg deras
möjligheter, att de kunde sträcka sig, överträffa sig själva. Vår uppgift var att möta dem där de befann
sig och ge dem redskap att komma vidare, undanröja hinder och förbereda för segrar.

Vi utbildade oss inom Montessoripedagogiken fick ord att sätta på våra erfarenheter, såg mönster, som
vi kunde foga in i ett sammanhang, kommunicera, utveckla. Det fanns ingen väg tillbaka. I den ideella
föreningen Växthuset formulerade vi våra tankar: Vi ville skapa en lärandemiljö där varje barn efter
sina förutsättningar gavs möjlighet att växa och utvecklas i gemenskap med andra.
Med en Montessoripedagogik i fas med nya rön inom forskningen ville vi vara en skola i tiden, en
skola med barnet i centrum. En skola för alla barn, med utgångspunkt i särskolan.

När det inte fanns rum för oss inom kommunen beslöt vi, Skolföreningen Växthuset, att starta skolan i
egen regi för att visa på möjligheterna och inspirera andra att följa vårt exempel. Med tillstånd för
grundskolan och särskolan i handen anslöt vi oss till Friskolornas Riksförbund och påbörjade sökandet
efter lokaler. Vi hade redan skjutit upp den planerade skolstarten 1 år. Tiden höll på att rinna ut, men
att ge upp var aldrig något alternativ. En engagerad föräldraförening stöttade oss hela vägen.

Gunvald Karlsson fd kanslichef i kommunen kom in i vårt liv som en mentor och möjliggörare.
Tillsammans uppvaktade Gunvald och Thomas nyckelpersoner inom kommun och landsting,
etablerade kontakter med politiker på olika nivåer, sökte stöd och samverkanspartners inom Almi och
Koop Utveckling. Gunvald lotsade oss i okänd terräng, fanns vid vår sida när det blåste upp till orkan,
gladdes med oss när det gick bra. Hans insats var ovärderlig, utan Gunvald hade Färe inte funnits.

Thomas hade gjort åtskilliga försök att få lokala banker för att se hur vi med vårt projekt kunde bidra
till bygdens utveckling. Först när han tillsammans med Gunvald fick kontakt med Ingelise Gudmann
Knutsson på Kristianstads Sparbank var det någon bank som tog oss på allvar. Tack vare Ingelises
framsynthet och mod kunde vi gå vidare och så småningom lägga ett bud på Färevillan.

Elsa stod i dörren, och log så fint och hälsade välkommen. Elsa i lilla vita huset, granne med stora
Färevillan, med länkar till familjen och Färes historia. Elsa som kunde berätta om tiden när Bror Färe
var kungen av Armaturien, Lilly Färe hans drottning, fabriken blomstrade, Färe gick före och
festklädda gäster minglade i salongerna.

Minnet av det första mötet är starkt och levande. Hur vi, arbetslaget, nyfiket spred ut oss i den
övergivna Färevillan, där dammet lagt sig över mörka möbler, musiken tystnat och festen sedan
längesen var över. De många rummen – herrummet, visst kunde man fortfarande förnimma doften av
en god cigarr och kanske en liten cognac, stora salongen med kornischer i guld, lilla salongen dit
damerna drog sig tillbaka efter middagen, matsalen med plats för många prominenta gäster och lilla
matsalen där barnen och tjänstefolket åt sina måltider. Vi blev förförda. Här skulle vi bygga vår skola.
De vackra slitna parkettgolven, salongsdörrarna med blyinfattat glas, att hanteras med varsamhet,
köket som borde varit K-märkt. Allting stämde, och när det inte gjorde det fyllde fantasin i.

På auktionen som följde försäljningen stod vi på backen och såg inventarierna bäras ut. Den stora
svarta flygeln, Bror Färes gyllene tron, skulpturerna som stod vakt på ömse sidor om trappan. Inte
mycket hade vi råd att ropa in. Men huset var vårt.
Ett vackert hus att lära känna och bevara. Ett hus som sovit länge, nu skulle det väckas ur sin
Törnrosasömn. Med varsam renovering, återbruk, kreativa lösningar och mycket eget arbete skulle det
återuppstå och bli hem för barn och ungas liv, lust Och lärande.

Sommaren 1996 blev en speciell sommar. I dagböckerna vi sparat kan jag följa arbetet – alla dessa
helger, lovdagar, semestrar…
Sena kvällar, tidiga mornar ett pågående samtal om det nödvändiga i det vi gjorde. För att vi trodde på
pedagogikens makt att förändra.
Det var en stor dag, den där septemberdagen för snart tjugo år sedan, när Skolföreningen Växthuset
inbjöd till invigningen av Färe Montessoriskola. Karl Grunewald talade om pedagogikens spruktspets,
företagen på orten gratulerade och erbjöd praktiskt stöd, grannarna hälsade välkomna.
Dönabergapojkarna spelade, barnkören sjöng, brevduvorna lyfte mot skyn och både Lilly Färe och
Maria Montessori kom på visit. Eleverna guidade imponerade besökare genom salongerna och Färes
historia, stolta föräldrar hittade andra föräldrar att samspråka med, det var leenden, tårar och tal.
Visionen hade blivit verklighet, vi var på plats, redo att välkomna de elever, 43 från särskolan i Broby
som följt med i flytten och de 23 grundskoleelever som valt vår skola.

År av arbete följde. Vår målsättning var att kringverksamheten skulle hålla samma höga kvalité som
pedagogiken. En fungerande skolskjuts var en grundförutsättning. Att köpa tjänsterna tog mycket av
budgeten i anspråk, vi ville att resurserna skulle finnas nära eleverna. Thomas blev rektor som körde
skolskjuts. Sydnytt följde honom en tidig morgon från starten hemma i Hästveda klockan 6:30 till dess
bussen var framme vid skolan strax efter klockan 8:00. Morgontrötta barn sträckte fram handen och
hälsade god morgon, vägarna slingrade och det kom en eftermiddag när stormen Gudrun med full kraft
slungade en gren mot bussens vindruta. Jag minns oron och lättnaden när alla elever äntligen var på
plats och skoldagen kunde börja. När eleverna blev fler växte skolskjutsorganisationen, fler bussar
köptes in och intresserad personal gavs möjlighet att ta busskort.

Ryktet om Färe spred sig och ansökningarna strömmade in. Övervåningen byggdes ut med två stora,
ljusa elevrum - Terrassen och Balkongen och vi beredde oss att ta emot fler elever.
Då slog katastrofen till, med en gigantisk vattenskada, en syndaflod var det som vräkte ner från
ovanvåningen och förstörde allt i sin väg. En hel termin fram till jul medan arbetet med att röja upp
och återställa pågick i huset, balanserade eleverna på spångar mellan rummen. Tyckte nog rentav att
det var lite spännande med allt nytt som hände. Väggar som revs, golv som bröts upp, byggfläktar som
väsnades.

Skolverket lät sig inte hejdas utan kom på ett första obligatoriskt besök. Det varade i två dagar med
goda samtal, positiv respons och värdefulla påpekanden. Att hantera konsekvenserna blev en
gemensam utmaning för alla vuxna. Det var kris, vi var oförberedda, chockade och ledsna. Med
skoldagen måste fungera, och det gjorde den! Idag är katastrofen en del av vår gemensamma historia,
den ingår i berättelsen om Färe, ett kitt som förenar oss.

Våren 1998 fick vi erbjudande om att köpa Rikets sal i Sibbhult, en gång personalmatsal för Färes
tjänstemän. Vi behövde nya elevrum, slöjdsalar samt ett teknikrum för kemi, fysik mm. Med
nybyggaranda och praktiska insatser av föräldrar, personal och elever kunde Mässen anpassas efter
våra behov och högstadieeleverna fick gungor precis som de önskat!

Som friskola var vi en ny företeelse, vi var pionjärer, måste själva hitta stigar där inga vägar fanns.
Det var svårt att skaffa överblick och planera långsiktigt eftersom vi inte från ett läsår till ett annat,
säkert kunde veta hur många elever vi skulle få, hur deras behov skulle se ut och vad som skulle
krävas av oss.

Under åren som följde växte planerna om en tillbyggnad, utrustad med hiss och med plats för
skolhälsovård, tillagningskök samt personalutrymmen, fram. När bygget väl lämnades ut till anbud
visade det sig att det skulle bli alltför kostbart att förverkliga. Vi fick ge upp drömmen om att servera
eleverna mat tillagad i eget kök.

Lokalbehovet löstes genom att grannen lät oss köpa en bit mark, där det tidigare gått hästar. Ett lokalt
byggföretag anlitades och med hjälp av föräldrar och personal kunde Hagen tas i bruk hösten 2003.

I skolans vardag går tiden fort. Varje höst tog vi emot nya barn, lite blyga först med handen hårt i
mammas eller pappas och blickar som for runt och tog in allt det nya. Varje vår skiljdes vi i en
högtidlig ceremoni på amfiteatern, från gängliga tonåringar, skickade dem vidare i livet med en kram
och en liten nyckel i silver som en påminnelse om att ta vara på möjligheterna i livet. En ritual som
markerade övergång.

10 år är en lång tid, det hinner bli många möten och många avsked. Bilderna från den första tiden
dröjer sig kvar:
Pappan från byn som tagit ledigt från jobbet. Vi hade stämt möte, det var hans första besök, han skulle
ta ett beslut. Med sonen några steg bakom sig klev han in i den stora hallen där solen fick den vackra
tapeten att glöda rött och gyllene. Gick förbi handen jag sträckte fram, såg den inte, och la sin egen
mot tapeten. Stod där, tyst. En grov hand mot medaljongens slingor. Mumlade, liksom mest för sig
själv:

- Här ska min son gå.

En annan pappa, själv lärare, vars son utreddes för en diagnos marken rämnade och det ena man säkert
visste var att ingenting skulle bli som man tänkt. Han hade mött många barn genom åren var trygg i
sin lärarroll, inte hjälpte det. Han kom, följde oss genom en vanlig skoldag, åt tillsammans med
barnen, lyssnade, iakttog. Långt senare fick jag veta vad mötet med barnen på Färe betytt för honom
och familjen. Det fanns en framtid!

Färes 10 år firades med klang och jubel, tal och tårar, en värdig fest, ett riktigt kalas med
landshövdingen som en av många hedersgäster. Nya och gamla medarbetare var där, farmor Nelson
stod i köket, det var till att titta tillbaka minnas det som varit, se hur vägen slingrat sig fram och
glädjas år det vi åstadkommit. Ett stråk av vemod rann genom vår glädje. Det skulle bli vårt sista läsår.
Man hade sagt till oss att det var omöjligt. Nu stod skolan där, klädd till fest, stadigt förankrad i den
göingska myllan! Då var det 2006, nu är det 2016. Vi gläds åt att vårt livsverk lever vidare!

Lena & Thomas Lilia

Rulla till toppen